Misslyckad så kallad dejt

Igår hade jag en liten "spontandejt".
Det gick åt fanders.
Ärligt talat... Suck.

Jag mötte honom efter att jag tränat, jag slank in på donken och åt lite, jag var så satans sjukt jävla hungrig.
Jag vräker i mig min äckliga hamburgare och han sitter mest och smsar.
Man kan ju inte direkt prata med massa bröd och kött i käften.
Sedan när jag är klar, frågar jag vad vi ska göra, han föreslår att parkera oss i solen, vilket vi gör.
Och hans mobil ringer. Och han pratar i seriöst 15 min.
Pratar i sin mobiltelefon. Inte till mig.
Utan han pladdrar på, glatt, utan avbrott.
Sedan ber han om ursäkt och vi står tysta.
Han är svårpratad, svarar på tilltal, jag får sköta alla frågor, hitta på saker.
Han föreslår att vi går mot stan, vi strosar in till nordstan, han går in på zara och provar kläder.
MASSA JÄVLA KLÄDER!
Det tar aldrig slut. Han provar byxor, skjortor, tshirts, västar...
Visst hade en snygg överkropp, smal, blek och benig, men hallå.
Jag är nog en av få brudar som inte gillar att shoppa.
Det tyckte han nog var konstigt.
Vi strosar runt lite till.
Jag känner att jag långsamt dör och kastar ur mig att "jag har sån mensvärk, jag måste verklgen gå, förlååt!!!"
Sånt ska man inte säga till en kille.
Han såg väldigt lidande ut och jag kramade om honom och sa att vi kanske kan göra om det, men vettigare.
Han ser bara lidande ut och jag drar.

Tack och lov... Jag gick hem och kurade ihop mig vid datorn och tyckte synd om mig och min mensvärk.
Faaan.
Jag gör aldrig om det.
Synd att han var så tyst och blyg.
Då blir ju jag också det.
Usch.


Nu ska jag jobba hela helgen med... Aldrig ro ^^


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0